Kastrering

Fy vad jag hatar att va velig. Och då förstår du hur mycket hat som måste genomsyra mej då velighet det är min ständiga följeslagare.

Så här är det: Att föda upp hästar är lika jäkla komplicerat som att föda upp barn.

När jag var yngre och hade bara sådär ett eller två barn fick jag gärna massor av bra råd. På BVC, mammagrupper, kyrkans barntimmar, av kompisar osv. Och alla tyckte vi olika. Någon tyckte att man skulle göra si annars blev det katastrof medans en annan hävdade med bestämdhet att gör du SÅ (!) då blir det katastrof. Alltså hur man än gjorde så stod jag där och vela mellan två katastrofer. Detta gick sen över. Och nu är jag den trygga super mamman med fyra avkommer där ingen ens har varit i närheten av katasrof för att jag har noggrant valt rätt alla gånger.
(Jamenellerhur?!)

Nu står vi här med vår första tonåringshäst. Charles är 11 månader och ska kastreras.
Idag.
Kl 14.00.

Och olyckskorparna kraxar: Oj nej! Alldeles för tidigt! Oj kommer aldrig att bli bra...
Och andra säjer: Skär så fort du kan, inget att vänta på...

Och vi vill inte ha en hingst! Det är opraktiskt just nu. Så är det. Kraxa ni tills ni blir hesa. Nu har vi bestämt oss. Han ska skäras.

Idag.
kl 14

Over and out!!