Idag har jag åkt bil till jobbet och parkerat på min nya alldeles egna parkeringplats. Under tak och 15 meter till arbetet. Detta att bara ha en egen parkeringsplats är betydelsefullt för mej. Att slippa att leta lediga parkeringsplatser varje morgon och stå och fundera när jag ska hem på var fasen jag parkerade i morse. Jag är ju oftast lite disträ på mornarna så det är inte alls alldeles glasklart åt vilket håll jag ska styra stegen. Och kanske hade det mer betydelse än vad jag trodde för i natt drömde jag mardrömmar om att nån annan stod med sin bil på min plats och jag gick verkligen bananas. Tur att det bara var en dröm tänkte jag när jag vaknade lätt svettig.
Dessutom fick jag veta att det finns nya planer för mig på min arbetsplats, något som känns väldigt betydelsefullt och som gjorde mej glad och faktiskt lite smickrad. Tjohoo va kul! Mer om det när det är klart. Och tro det eller ej men till och med magen har varit samarbetsvillig! Den har hållt sig så pass bra att jag inte ens behövt vara rädd att gå flera meter ifrån toan. Sån befrielse. Att en sån här upplevelse jag haft dryga månaden kommer att prägla mig for ever det är självklart. Återigen har jag fått smaka på hur det är att vara patient, isolerad, sjuk och rädd. Den upplevelsen ska jag vårda och använda. Nu är jag ytterlígare förkovrad inför min uppgift att guida andra människor in i rollen som vårdare. Både ur ett patientperspektiv och genom teoretiska kunskaper.
Herrejösses vad det här blev djupt och filosofiskt men vad jag menar är att jag haft en toppendag och att jag är tacksam över att ha en sån himla kul höst framför mej! Så kom igen nu snälla magen, det räcker nu ok?? Jag är ödmjuk, tacksam och jäkligt öm i rumpan. Borde jag inte förstått nu det som ödet hade fått för sig att jag promt måste fatta genom att spendera timme in och timme ut sittanade med kramp i magen på en toalett ? Nåd snälla!...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar