Jag har varit på heldags konferens i Lidköping. VUX-12, nya läropanen ifall du undrar. Den drar igång efter sommarlovet. Lite att stå i då för oss lärare. Lite mycket nu om du förstår. Därför sitter jag snällt på konferens fast det är min "egna" dag, och jag klagar inte. Konferensen höll måttet. Den var riktigt bra, jag är nöjd. Och blir ändå nöjdare när jag tänker på att denna dag tar jag ut i ledighet på tisdag i nästa vecka. Det känns mer än ok att veta att om en vecka ligger jag vid poolen, solen steker min kropp och nya bikinin är skitsnygg. Brevid ligger en hunk (min man) och som sällskapsdam kommer Clara väl till pass. Kollade långtidsprognos på vädret på Rhodos och det verkar bli soligt och varmt sisådär 23 grader. Nice!
När jag kom hem i kväll så var jag så trött men hade inte lust att fastna med rumpan i soffkuddarna. Därför drog jag på mig stallkläderna. Mockade 5 boxar, fixa vatten och spånade på. Sedan var det bara att ta in godingarna. Därefter ägnade jag mig en god stund till pälsvård på Fissi. Friserade manen och svansen och borstade så vintepälsen rök. Och som hon njöt. Hon älskade varje sekund och jag är lika tacksam som hon. All den kärlek jag ger får jag tillbaks tusenfalt. Så är det med djur. Hur skulle jag kunna leva utan dom. Det är som att kapa av en stor del av mig. Omöjligt.
Sedan fick de andra en stund också. Copper lite extra då hon hade rullat sig i lera. Pust!!
Idag är det en vecka sedan jag strök min fina katt över ryggen och kliade honom på magen. En vecka sedan vi granskade varandra i ögonen och sa att vi älskade varann. Eller jag brukade säja till honom "-Älskar dej vaktkatten!" när han satt nedanför mina ben då jag gjorde morgonkissen. Varje morgon likadant. Han följde med på toa och satt/låg där och skulle bli kliad. Gjorde jag inte det med lite ögonkontakt bet han mej i smalbenet, jäkla katt. Men nu saknar jag de där kärleksförklaringarna. Det känns som jag är halt. Känns som ena benet är kortare och jag håller på att förlora balansen. Utan min vaktkatt är jag vinglig, halt och förkrossad. Gråter fortfarande en skvätt titt som tätt. Skinnet under ögonen är rött och fnasigt. Detta är priset jag betalar för att jag vågar älska mina djur fullt ut. Det är en djup sorg och smärta som är tung som en gråsten i magen men jag är så glad för all den tid jag fick med min älskade Leo. Tack kära du! Älskar dej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar