Trots jag är vardagdement viket innebär att jag knappt minns vad jag gjorde igår eller vad jag sa för 2 minuter sedan. Så minns jag med tydlig skärpa när jag såg mina barn i ögonen för första gången. De där speciella ögonblicken som man förevigt aldrig glömmer när lyckan är total hos barnet. Och de där fasansfulla ögonblicken när man vet att ens barn är allförnära döden än vad som är hälsosamt. Det finns inget som stoppar mig för att skydda, fostra och älska dem. Och inget som skrämmer mig från vettet lika mycket som att varsamt släppa kontrollen....