Ligger en stund och vilar mej efter jobbet ( som förövrigt går
riktigt finemang just nu) innan jobbarstället åker på.

Inte nog med att jag är mor, hustru, förvärvsarbetande kvinna som
försöker hålla hus och hem i någorlunda skick. Dessutom
förväntar jag mej att jag ska hålla kroppen i trim, mannen vid gott
mod och ungarna i skick. Jag ska putsa murbruk på stallväggar, raka
hästar och vara stand by- taxi.

Inte konstigt att jag säckat ihop här på soffan en stund. Det
behövdes nog :)

Och jag vet va det värsta av allt är...

Min värsta fiende är:

- jag själv! Skrattretande att jag ställer så höga förväntningar
på nån som mej. Jag om nån vet ju hur slitit det är emellanåt och
vad gör jag åt det då? Inte klappar jag mej själv på axeln och
säjer - Jag duger, men jag är bra på att ge andra andrum och säja
att dom duger. Tur är väl det annars hade jag varit rent outhärdlig
och det vore ännu värre.

Så jag ligger här på soffan och tycker att det är riktigt skönt.
Jag njuter för jag vet att det står cement som bara väntar på mig.

- cement det är mitt liv det se, sa Monica Zetterlund i Söderkåkar
1900 kallt. Det var tider det. Tacka vet jag att va brevbärare där.
Då fick man dig en hutt när man passerade. Det verkade som om det var
väldigt uppiggande !

Borde kanske skaka fram en Skåne och se om det sätter fart på
fruntimmret...