I tunnel syns ljuset

Nä, jag håller inte på att dö.

Eller jo, kanske, för jag har förfärligt ont överallt...

Eller nä, det vore ju synd nu när det roliga börjar! Idag har vi gjutit!!!

Golvet är helt! Fantastiskt!

Som vanligt var vi någon man kort, hade underlättat om vi varit 2 GUBBAR TILL. Jag som BARA skulle sköta maten och BARA vara påhejjare insåg snabbt att mannen och Rolf fixar inte att få ut cementen över golvet när bilen fyllde på. Det är bara att spotta i nävarna och ta tag i det. Det stelnar ju!!!

Och NEJ! Det går inte till på det viset att en bil tömmer ut cementen jämt över golvet via en slang medans du står i pumps och volangklänning sippandes på en paraplydrink samtidigt som cementen bara flyter ut på golvet i en perfekt lutning.
Så går det alltså INTE till!

NÄ! Den här bilen hade en stålränna, där ur kom det blytung cement med massor av sten i och la sig i en hög som sedan skulle skottas, dras, vibreras och slodas på plats.

Men det var alldeles för tungt! Jag och Hugo hjälptes åt med vibrator grejjen... Sträckte mig i skinkan och revbenen fick sitt också. Kanterna låg jag på knä och fixa med murslev, golvet på uppstallningsplatsen skulle ruggas vilket jag gjorde genom att förlänga skaftet på piasavakvasten och dra den sakta över golvet.

Bilen kom kl 10.30 och kl 13.00 var vi klara.

Låter som "piece of cake"... Men jag lovar, det var det inte!!

DET SOM INTE DÖDAR GER VALKAR I NÄVARNA! Det är mitt motto just nu. Och jag är nöjd och stolt över vad vi kan. Och faktiskt kan jag nog ge dig goda råd om du måste gjuta en dag. För jag har gjort det. Jag stod inte bara som en uggla och glodde, jag slet faktiskt jag med!

Nu ser jag fram emot nästa projekt. Och det är att få på puts på väggarna...

Piece of cake???

Skulle inte tro det...