För två år sedan - jag tränade och familjen satt i soffan. Så någon rättvisa skall det väl vara eller? Jag lägger mig tillrätta med ipaden på bröstet. Lugn och ro, tack för det fast jag skulle nog innerst inne mått bäst av att följt med och gått en runda. Fast det kommer jag aldrig att erkänna, inte ens under pistolhot. Så bra då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar